Dagens terapi möte var riktigt jobbigt!
Att bli pressad så hårt att äkta skam känslor kommer upp i samtalet är fruktansvärt. Men det är det här denna efter arbetningen med affektskolan går ut på.
Att prata om svåra situationer och bli påmind om saker och gå in i detalj i det man pratar om så att känslorna kommer och bli överväldigade för att sedan med hjälpa av teraputen tillsammans klara av att vara i känslorna för att sedan försöka förstå att det inte är mitt fel, att skammen jag känner inte är berättigad. Att det inte är något fel på mig, att jag är bra som jag är...
Fy fan vad jobbigt!!!
Visste det skulle bli tufft, men detta idag var jag inte beredd på.
Efter mötet kände jag att det hade tagit mycket på mig, känslorna var kvar (inte lika höga som på mötet) och påverkade resten av min dag till det negativa.
Hade ridning idag med. Hade verkligen ingen lust att rida då jag hade grym huvudvärk och var trött.
Låg och vilade lite i älsklingens knä innan jag skulle iväg.
Vet ju att det kan bli bättre bara man gör något, så tog mig iväg till stallet.
Väl där så ser jag att jag inte ska ha min vanliga häst - Pelle, utan jag ska ha - Miranda, istället. Redan där blir jag orolig. Miranda står bredvid Pelle i stallet men jag har endast hälsat på henne genom boxdörren tidigare.
Men försökte tänka positivt!
Men när jag sen kommer ner till boxen så ser jag att den är tom. Miranda är redan på lektion, vilket betyder att jag inte får borsta och bekanta mig med henne som jag tänkt. Blir mer orolig, men försöker tänka positivt!
Klockan närmar sig 20.00 och jag går bort mot ridhuset för att ta min häst.
Dem från förra lektionen går med sina hästar och jag blir kvar i ridhuset ensam med Miranda, hästen som jag inte känner eller vet så mycket om.
Och då, när dem andra har lämnat oss så ser jag att Miranda blir väldigt nervös. Hon vägra stå stilla, hon drar och sliter, gnäggar högt och blir nästan helt galen.
Och där står jag och vet knappt vart jag ska ta vägen. Redan påverkad och svag av mina "jobbig" känslor sen innan av dagen.
Tårarna är inte långt borta där jag stå och försöker lugna stackars Miranda.
Det tar nästan 10 min innan dem andra i min grupp kommer, och vid det lagret är jag rädd och orolig.
Detta märker hästen av såklart och testar mig mycket under lektionen.
Och så liten och svag som jag kände mig innan jag kom till stallet så mådde jag inte särskilt bra av hennes prövningar men jag tar mig igenom lektionen och kan ändå på något sätt känna en liten stolthet över mig själv!!!
Hoppas att nästa gång blir bättre!
Nu är det dags att släcka lyset och försöka sova lite!
Krama om min älskling lite extra och drömma om vår underbara framtid!!
<3 <3 <3
