Dagar som går

Dagarna bara går och går och jag gör inget. Sitter mest inne och försöker att inte grubbla på livet allt för mycket.
På DBT ska vi nu börja nysta upp saker jag lägger på hyllan. Jag vet att det kommer att bli riktigt jobbigt. Sist på mötet så började jag nästan gråta av bara tanken att jag måste prata om det. Men jag vet också att det är nästa steg för att komma vidare. Och ändå med den vetskapen så har jag inte gjort min läxa som var just att skriva upp dem saker jag varje dag lägger på hyllan. Så får sätta mig en stund här nu efter och göra det.

Nytt annars är väl det att jag börjat äta LCHF mat igen då. Hoppas på att snabbt komma in i det och slippa sug efter socker och kolhydrater. Och änsålänge (1 Vecka) har det gått bra!
Fortfarande ingen träning (fortfarande ont i arm och nyckelben) eller ens promenader. Känner mig riktigt lat och klumpig. Men jag försöker hitta något som jag faktiskt tycker är riktigt roligt som jag kan ägna mig åt.

Igår natt fick jag inte sova mycket då det var storm ute och jag låg och tänkte på min kära bror som är ute på havet. Låg och oroade mig hela natten att något skulle ha hänt honom. Men så igår fick jag kontakt med honom och allt var bra, dem hade klarat sig igenom ovädret. Men det hade varit ett av dem värsta dem varit med om sa han. Och han själv hade inte fått nån sömn då han gång på gång hade slugats ut ur sin säng.
Men nu är dem i hamn och allt är bra!

Ikväll blir det film hemma hos RB! Och imorgon blir det jul shopping med T och L !

En önskan

Skrivet igår men inte utlagt förens idag

Livet är inte alltid som man vill att det ska vara. Och i mitt fall så blir det aldrig som jag vill att det ska bli... Det finns så mycket jag skulle vilja ändra på, men det enda jag kan göra är att önska att det skulle bli så.
Jag har ingen kraft för att själv kämpa... Känner mig ensam, liten och svag...

Jag saknar en trygghet, nån som kan finnas där för mig, som stöttar mig och hjälper mig genom livet. Nån som jag kan dela min vardag med. Någon som alltid ställer upp, även om han inte själv är så intresserad. Någon att hitta på saker med eller bara att sitta och prata med.
Någon som lyssnar och förstår, som har tålamod och är hjälpsam. Någon som alltid kommer att sätta mig på första plats och tycka att jag är viktigare än allt annat!
Någon som vill kämpa för ett bra liv tillsammans. Som är beredd att ge och ta och ställa upp i gott och ont. Någon som intresserar sig för mig och min vardag och gärna delar mina intressen eller iaf bryr sig om dem!
En trygghet, någon som jag till 100% kan lita på och som inte döljer något för mig.
Någon som tycker att föräldrar och syskonen är viktiga, att ställa upp för och dela högtider med.
Någon som aldrig sluta kämpa för att bli en bättre människa, som alltid vill testa nya saker och utvecklas.
Någon som kan ge mig trygghet i allt, min vardag och min framtid!

...

Allt för ofta har jag känt en stor ångestklump i halsen, smärta i bröstet och brännande tårar nerför kinden. Jag är trött nu. Jag behöver en paus för återhämtning.
Inatt var det inte mycket sömn. Tankarna far runt i huvudet och ångesten pockande hela tiden. I natt kände jag en saknad, saknaden av tryggheten när jag låg inlagd på psyket. Att veta att jag har folk runt omkring mig, en trygghet att jag är säker och att jag inte behöver vara rädd, rädd för mina tankar och impulser.

Gud,
utsätt mig inte för fler tester nu, jag behöver vila.
Led mig in på den vägen jag så länge har bett om hjälp att hitta.
Hjälp mig att bygga upp en trygg och stabil grund som jag kan hålla fast vid när allt stökar omkring.
Ge mig styrka, kraft och mod att vara den människa som både du och jag vet att jag är och trivs med att vara.

Allt är mer komplicerat än vad man tror

Allt är mer komplicerat än vad man tror. Man ser bara en tiondel av sanningen. Det finns miljoner följder för vartenda val man gör.
Man kan förstöra sitt liv närhelst man vill, men följderna kan dröja 15, 20 år... Utan att man nånsin förstår varför och man får bara en chans.

Det påstås att ödet inte finns, men det gör det - man skapar det själv.

Världen lever vidare i all evighet - vi är bara här en bråkdels sekund.
Länge är vi döda eller ofödda, men under vår livstid väntar vi förgäves - och kastar bort årtal - på samlat, brev, blickar, önskningar - från någon eller något som ska ge allt en mening, men det kommer aldrig.

Så vi ägnar oss åt att ångra oss, eller hoppas att något positivt ska hända. Någonting som ska kunna få oss att känna oss delaktiga, hela, älskade.
Ärligt talat...
Så är jag jättearg.
Ärligt talat...
Så är jag skitledsen.
Ärligt talat...
Så har jag kännt mig så jävligt sårad så jävla länge - och lika länge har jag låtsats att jag mår bra, för att orka.
Jag vet inte varför. Kanske för att ingen vill höra om min förtvivlan... eftersom alla har sin egen.

Smärta, känslor och tankar

Ja nu sitter man här igen och ska sammanfatta vad som hänt under den senaste veckan.
Helgen som var slutade inget vidare. Har förmodligen mist en av mina bästa vänner. Känns riktigt tråkigt och det finns inte så mycket mer jag kan göra åt det. Har idag suttit och skrivit ett mail till henne och mer än det kan jag inte göra.
Iaf så slutade min helg på akuten med ett brutet nyckelben farligt nära axelleden. Det pratades om operation med jag slapp det.
Så denna veckan har det varit mycket smärta, känslor och tankar.
Jag har även idag suttit och skrivit mail till andra närma personer i mitt liv, då detta var något jag behövde göra. Nu känns det lite bättre och jag känner att jag har sagt det jag vill!

Nyckelbenet verka läka bra, har inte riktigt lika ont idag som jag haft resten av veckan och det är alltid ett plus!
Däremot så har det ju resulterat i att jag inte kunna röra på mig eller laga nån vettig mat. Och det är väl såhär det får vara just nu. Jag få ta en sak i taget.

Idag ska jag till RB och titta på film igen! Alltid lika trevligt. Kan vara skönt att komma från lägenheten med, men det är nog bäst jag tar med mig lite smärtstillande!!