Idag har det varit grupp DBT i Karlskrona. Fick en känsla av utan förskap idag, dem andra tjejerna pratar på och verkar ha kommit varandra lite närmare. Jag förstår inte varför inte jag lyckas med det. Kan vara lite av den anledningen att jag kommit längre än vad dem andra har gjort.
Men jag får ofta känslan av att det är mig det är fel på, att jag är ful, äcklig eller otrevlig och därför vill dem inte prata med mig.
En händelse igår var tex, att dem stod och pratade om kristendomen och konfirmation. Om att dem flesta gjorde det för presenter och pengar och att man ska ifrågasätta det som man får lära sig under en konfirmation. Och ja visst, alla får tycka olika och ha åsikter. Men jag ser att dem kollar på mig och mitt kors jag har runt halsen, men dem frågar inget. Jag vet att dem vet att jag är kristen, men dem väljer att inte ta in mig i samtalet. Och att försöka få en syl i vädret när dem kommit igång att snacka är nästan omöjligt.
Ett annat exempel är från idag. Vi stod ute och rökte och pratade om en sak vi tagit upp inne i gruppen och tjejerna pratar på som vanligt och jag känner att jag vill vara med i samtalet och bidra med min erfarenhet. Men även här blir jag inte insläppt i samtalet. Försökte börjar prata två gånger men så fort jag öppnar munnen och ska säga något så fortsätter nån av dem att prata vidare.
Inte konstigt att man känner sig utanför?
